Information:
Jag har brant mig i nacken. Det svider.
Jag at fisk till lunch. Den var full av ben.
Shalom!
Idag har jag akt runt i en lift 10 meter over marken med tva sudaner hela dagen och inhalerat pollen, mycket intressant.
Ikvall ska jag forsoka bli full pa tva ol.
En helt vanlig dag.
Sista natten i den bästa av sängar(den förtjänar att lovordas vid ett annat tillfälle.)
Idag bjöd farfar på älgstek till min ära (det var vad jag låtsades i alla fall, även om ingen verkade nämnvärt intresserad eller faktiskt ens medveten om min lilla tripp). Hur som helst åt jag enormt mycket ostkaka. Det var gott. Jag tror inte att de har ostkaka i Israel. Det är lite synd. På samma sätt som det är synd att det inte finns messmör, falu rågrut och kalles kaviar. Men som sagt, de har glass.
Nu försöker jag ladda min ipod med tidlös musik. Det går inte så bra. Imorgon åker jag till mormor och morfar för att succesivt ta mig närmare Arlanda.
Ciao.
Gud hör bön!
Jag kommer att hamna på Kibbutz Yotvata i södra Israel. Säger mig inte så mycket, förmodligen inte er heller. Vad som däremot säger mig väldigt mycket är att detta lilla ställe är känt för sina mejeriprodukter och därmed GLASS!
En sak mindre att oroa sig för. Puh. För jag måste erkänna att jag var en aning orolig för att det skulle råda glassbrist i Israel. Ett liv utan glass är inget värdigt liv, som jag brukar säga.
Annars är jag mycket orolig. Jag är så nervös att jag möjligen kan komma att kräkas en gnutta. I alla fall i min egen hals. Vad tusan ska jag i Israel att göra (förutom att äta glass)?? Detta är inte speciellt genomtänkt känner jag. Men bokat är bokat, som någon kanske har sagt någon gång.
Jag googlade Yotvata + ice cream som det internettuella geni jag är.
3
Jag bestämmer mig för att springa en runda i mina nya Nike Air. Jag tar för givet att jag ska flyga fram. Som vinden typ. Det gör jag inte. Det är förbannat tungt. 31 minuter håller jag ut. Tål att jämföras med förra helgens 21 kilometer i 15 centimeters blötsnö (halvmara avbockad från att-göra-listan). Men jag misströstar inte. Jag åker ju till Israel på tisdag.
På kvällen får jag oxfilé, hasselbackspotatis och trattkantarellsås. Det är min favorit. Till efterrätt bjuder jag på en mycket gräddig mockaparfait. En miljon kalorier ungefär. Jag smaskar högt. Jag är väldigt förtjust i glass och liknande frysta desserter.
Imorgon SKA jag packa.
5
Jag kan nu stryka ännu en punkt från min att-göra-lista:
*skaffa en frisyr utan prefixet hockey-.
Jag ser ta mej fan nästan normal ut!
Lite kort information:
Jag ska alltså åka till Israel. Jag gissar att det är lite fel att kalla Israel för jude-land. Judarna är väl landslösa? Men som jag har förstått det så bor det judar i Israel. Och jag är inte helt obekant med dessa filurer ska ni veta. Jag träffade en jude en gång, när jag var i Ljubljana. Han hette Ronnie. Men vi kallade honom för juden. Kort och gott. För enkelhetens skull.
För att inte kultur-frontalkrocka besökte jag ett grannland till Israel, kallat Egypten i folkmun, för att öva mig på det här med annorlunda religioner och dylikt. Se bild.
Ja, det är utanför en moské vi befinner oss. Inte en synagoga. Och ja, det är muslimer som klär sig på det däringa viset, inte judar. MEN. Religion som religion, som förmodligen ingen skulle säga.
(Det är min mor och syster som flankerar mig och även utgör någon form av moraliskt stöd.)
tick, tack, gäsp.
10 dagar kvar tills jag susar iväg med destination judeland och därmed har nedräkningen officiellt börjat. Det är mycket kvar att fixa. Nästan allt om jag ska vara ärlig. Att vara ute i god tid är som bekant inte min melodi.
Något som jag däremot lyckades ordna i tid var ett så kallat friskhetsintyg. Resultatet förbluffade mig en aning då jag alltid mycket bestämt hävdat att jag är den sundaste människan på den här sidan atlanten (snart röda havet).
Mitt blodvärde var tydligen i sämsta laget. Dock är detta vanligt bland unga kvinnor på grund av menstruation, upplyste den norske läkaren mig om. Jag hade i och för sig inte haft mens på 7 månader. Men det sa jag inte. Jag bara nickade igenkännande. Det var ju som sagt ett FRISKintyg jag var ute efter. Märk väl.
Den norske läkaren såg nöjd ut då han trodde sig ha funnit lösningen och rådde mig, förhoppningsvis baserat på hans expertis, att äta jordgubbar (järnrikt). Självklart blev jag förfärad över det uppenbart klimatovänliga i att äta jordgubbar så här års(importerade alltså, om ni inte fattade, era dumskallar!). Men jag sade inget om det heller. För enkelhetens skull fortsatte jag tiga och plockade fram mitt hemliga vapen, le stort och nicka entusiastiskt.
Det fungerade. Istället började vi chitchatta lite om diverse arkeologiska museum. Jag förstod knappt hälften. Återigen kom mitt hemliga vapen väl till pass.
